...

Ibland glömmer jag bort vilka goa människor jag har omkring mig. Det här kunde blivit en riktig depp-dag men jag tror aldrig jag har fått så mycket pepp som idag. Ni har hört av er på alla möjliga sätt och av olika anledningar. Det har faktiskt inte vart många lugna stunder. Tack! Vet ni hur mycket ni betyder för mig?

Gårdagens fest var lyckad, utgången mindre lyckad. Excet var, som jag trott, inte min grej. Men, jag gav stället en chans trots att en sliskig latino med hästsvans försökte ragga på mig.
-Jag som trodde att jag var mest blingad på hela stället, sa han och syftade på mitt halsband, alla armband och ringar. Jag svarade bara kort och vände mig om. Han fattade ändå inte vinken, utan fortsatte ställa frågor. Hela jag utstrålade ointresse. Jag ville inte bli raggad på. Krogragg kommer aldrig vara min grej.

När vi stod uppe på takterassen och vrålade med i de goa låtarna sneglade folk på oss och höjde ögonbrynen. Shit, vilka stela och tråkiga typer som hänger på Excet?! Inte ens alkohol får dem att slappna av.

Efter knappt två drinkar känner jag hur illamåendet kommer smygande. Jag som aldrig mår illa? Tog mig hem och kröp ner i sängen med bling och klänning och försökte sova. Tanken att aldrig mer dricka slog mig. "Aldrig" är väl dumt att säga men i fortsättningen kommer jag ta det lugnare.
Mobilen ringde och jag önskar att jag inte svarat... Så mycket jag kunde sluppit höra..och säga. Samtidigt var det väl lika bra? Eller..? Jag vet inte. Jag önskar ändå att saker och ting hade tagit en annan vändning, det var inte det här jag hoppades på.

Även om jag knappt skrivit något här så har jag skrivit som en idiot senaste veckan. På lappar, i block, i dagboken, sms som aldrig skickats osv. Både sånt som jag inte velat att andra ska läsa och det som hamnat på den nya, "hemliga", bloggen. Allt som snurrar i huvet måste ut. Och de gamla inläggen har tagits bort. Bakom den där "glada" fasaden fanns så mycket skit. Hade det inte varit för skrivandet (och musiken) så hade jag blivit galen för längesen.
Glöm all deppmusik förresten! Istället drar jag igång Raised Fist och känner att jag kan klara av vadsomhelst.
Jag har vart i deppträsket så många gånger nu att jag väljer att skippa det. Jag måste bara påminna mig själv om att det är onödigt att säcka ihop. Jag klarar mig. Det har jag gjort förr och nu har jag mer back-up än någonsin. Men det finns en person som jag saknar så det gör ont ibland..och det är du Cjämen! Gjattis på födelsedagen jötott!

P.S: I fortsättningen kommer det inte målas på nån glad fasad med poänglösa inlägg. Ska sluta fega, vara mer personlig istället. Skriva av rätt anledning. Känna att jag kan stå för mina ord och inte bry mig om vem eller vilka som kan tänkas läsa. Precis som för nått år sedan. D.S