...

Kom hem nyligen, egentligen borde jag varit hemma för en timme sen. Men strax innan min hållplats fick jag för mig att jag skulle väcka tjejen framför. Hon hade däckat. Tanken var bara att kolla så hon inte missat sin hållplats och att säga till henne att stänga sin väska som stod öppen på sätet intill.

För det första var hon mer väck än jag trodde. Stackarn visste inte ens vart hon befann sig och sa gång på gång att hon höll på att få panik. Jag försökte lugna henne och vi hoppade av vid sjukhuset. Då var planen att placera henne på nästa spårvagn in till stan (eftersom hon hade åkte så in i helvete fel). Men hon totalvägrade och humöret började gå från förvirrad till irriterad och otacksam.

Men jag vägrade samtidigt att ge mig. Kunde ju inte bara dumpa henne mitt i ingenstans? Till slut fick hon fram mobilen och ringde någon taxi-snubbe som lovade att hämta upp henne inom en halvtimme.
Under den här halvtimmen hann vi prata om mycket. Hon var less på det mesta; på att bli kallad känslig, på festandet, på killar... Och jag kände igen mig i allt. Vi satte oss inne på akuten en stund för att slippa frysa och efter ett tag hade jag lyckats få henne att garva åt hela situationen.

Hennes taxi kom och jag promenerade hem. Jävligt glad över att ha lyckats hjälpa henne!

Hoppas den här karma-grejjen funkar så jag får lite mer flyt snart.