...

Det är intressant vilken påverkan man kan ha på människor och framförallt vilken påverkan de kan ha på mig.
Vissa får mig att helt ohämmat vara mig själv, andra får mig att vara mer försiktig med att visa alla mina sidor. Som när jag blir kär i någon, på riktigt (vilket kanske bara hänt ett par tre gånger). Det har nämligen slagit mig, nu när jag tänkt efter, att ju mer intresserad jag är..ju mindre kan jag slappna av och vara mig själv. Jag blir väldigt medveten om mig själv, blyg och fumlig. Resultatet blir…bajs!
Det blir tvärstopp. För istället för att uppfattas som den jag är (omtänksam, gosig, helt skruvad i pallet och ganska mycket pajas) uppfattas jag som kall, svår och mystisk.

Diskuterade hela den här grejen med Therese i lördags och blev så frustrerad.
- Jag är faktiskt grymt jävla rolig! Men med honom blir jag bara tyst och fnittrig. Alltid!

Jag kan verka så jäkla lugn utåt, men på insidan är allt ett enda kaos av fjärilar, illamående och lycka..?! Hjärtat slår i 270. Och jag vet inte vart jag ska göra av armarna till exempel. ”Ska jag krama? Nä, han kanske inte vill kramas..?" Jag blir som en tonåring, helt enkelt. Om inte värre. Så rädd att förlora någon som jag så gärna vill ha.
Undrar om jag någonsin haft en sån inverkan på någon?

Nästa gång jag blir kär så måste jag se till att slappna av. Annars kommer det att sluta precis så som jag alltid sagt till Crämen; ”Det blir jag och mina katter”.
Alternativ nummer två är att jag faller för någon som är envis som synden och visar mig att han verkligen är intresserad. Det skulle kunna funka. Då vet jag vart han står och då kan jag slappna av lättare. 

Jag är faktiskt inte svår med flit, jag behöver bara bearbetas och övertalas lite. Tjatas på! ;)

När jag är intresserad? Då har jag alltid tid! Svarar alltid på sms, msn, telefonsamtal och är alltid med på att ses. Oavsett tid på dygnet.

Kärlek